Jag har tidigare läst Salvadoreña och Drömhjärta av Cecilia Samartín och tyckte väldigt mycket om de böckerna. Därför skulle man kunna tro att jag hade höga förväntningar på den här boken som är första delen i en trilogi med pilgrimsleden El Camino i centrum, men jag har ju läst några böcker som utspelat sig längs El Camino och har inte varit jätteförtjust i någon plus känner mig rätt leds på temat. Med andra ord hade jag ganska låga förväntningar på boken trots att jag verkligen gillar författaren och hennes språk.
Señor Peregrino handlar om Jamilet som föddes i en liten mexikans by. Hon är vacker men märkt av ett enormt födelsemärke som täcker hela ryggen, baksidan av benen och delar av halsen. Det är rött och lysande. Barnmorskan som förlöste henne såg den och skvallrade för de andra byborna som misstänkte att det var ett djävulsmärke. Jamilet växer upp som utstött ur byns gemenskap. När hon ska börja skolan kastar de andra barnen sten på henne så Jamilets mamma tar henne därifrån och hon återkommer aldrig. De enda hon umgås med är mamman, mormorn och mostern Carmen som så småningom flyttar till USA. När Jamilets mamma dör så beger hon sig på en farlig resa och korsar floden över till USA för att ta sig till Carmen som papperslös immigrant.
Carmen ordnar falska papper åt henne och en grannes pojkvän, Eddie, som Jamilet förälskar sig i tipsar henne om att de behöver folk på ett mentalsjukhus i närheten. Jamilet får jobb. Ett jobb som innebär att hon bara har hand om en patient. Hon får tydliga förhållningsorder om att inte prata för mycket med patienten och passa upp på honom precis som han önskar. Hon är mer hans hushållerska än hans sköterska. Det uppstår dock en slags vänskap mellan Jamilet och mannen, som kallar sig Señor Peregrino, då hon inte kan hålla sig från att prata med honom och lyssna på hans historier om sin ungdom då han vandrade längs El Camino mot Santiago de Compostela.
Señor Peregrino är en väldigt vacker bok och Samartíns språk är lika mjukt, poetiskt och magiskt som i hennes andra böcker. Det är tydligt att Samartín tillhör samma berättartradition som Isabel Allende, Gabriel García Marquez och Laura Esquivel. Ändå är det något som skaver, kanske är det pilgrimsvandringen som jag hakar upp mig på, men jag tror inte det. Jag kommer inte nära Jamilet och señor Peregrino, de blir aldrig verkliga för mig och då drabbas jag inte så starkt av deras livsöden som historien kräver. Dessutom så håller inte riktigt anledningen till att señor Peregrino vistas på mentalsjukhuset fullt ut. Trots detta så kommer jag att läsa de uppföljande två böckerna. Jag är ändå nyfiken över hur det ska gå och jag trivs att vara i Samartíns värld, även om just den här boken inte tog mig med samma storm som de andra av hennes böcker som jag har läst gjorde.
Boken ges ut av Bazar förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Monikas bokföring och Skrivarsidan
Señor Peregrino handlar om Jamilet som föddes i en liten mexikans by. Hon är vacker men märkt av ett enormt födelsemärke som täcker hela ryggen, baksidan av benen och delar av halsen. Det är rött och lysande. Barnmorskan som förlöste henne såg den och skvallrade för de andra byborna som misstänkte att det var ett djävulsmärke. Jamilet växer upp som utstött ur byns gemenskap. När hon ska börja skolan kastar de andra barnen sten på henne så Jamilets mamma tar henne därifrån och hon återkommer aldrig. De enda hon umgås med är mamman, mormorn och mostern Carmen som så småningom flyttar till USA. När Jamilets mamma dör så beger hon sig på en farlig resa och korsar floden över till USA för att ta sig till Carmen som papperslös immigrant.
Carmen ordnar falska papper åt henne och en grannes pojkvän, Eddie, som Jamilet förälskar sig i tipsar henne om att de behöver folk på ett mentalsjukhus i närheten. Jamilet får jobb. Ett jobb som innebär att hon bara har hand om en patient. Hon får tydliga förhållningsorder om att inte prata för mycket med patienten och passa upp på honom precis som han önskar. Hon är mer hans hushållerska än hans sköterska. Det uppstår dock en slags vänskap mellan Jamilet och mannen, som kallar sig Señor Peregrino, då hon inte kan hålla sig från att prata med honom och lyssna på hans historier om sin ungdom då han vandrade längs El Camino mot Santiago de Compostela.
Señor Peregrino är en väldigt vacker bok och Samartíns språk är lika mjukt, poetiskt och magiskt som i hennes andra böcker. Det är tydligt att Samartín tillhör samma berättartradition som Isabel Allende, Gabriel García Marquez och Laura Esquivel. Ändå är det något som skaver, kanske är det pilgrimsvandringen som jag hakar upp mig på, men jag tror inte det. Jag kommer inte nära Jamilet och señor Peregrino, de blir aldrig verkliga för mig och då drabbas jag inte så starkt av deras livsöden som historien kräver. Dessutom så håller inte riktigt anledningen till att señor Peregrino vistas på mentalsjukhuset fullt ut. Trots detta så kommer jag att läsa de uppföljande två böckerna. Jag är ändå nyfiken över hur det ska gå och jag trivs att vara i Samartíns värld, även om just den här boken inte tog mig med samma storm som de andra av hennes böcker som jag har läst gjorde.
Boken ges ut av Bazar förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Monikas bokföring och Skrivarsidan
Kommentarer